Anders Fjellner – samisk 1800-talsdiktare av internationell klass
”Om Anders Fjellner varit sörlänning hade varje svensk tragglat honom i skolan. Men nu var han same.” Så skriver Mikael Mogren, biskop i Västerås, om min morfars farfars far – prästen och diktaren Anders Fjellner.
”Varför har ingen under min skoltid kläckt ur sig att det finns en samisk 1800-tals diktare av internationell klass?” Mikael Mogrens fråga kan nog många av oss instämma i.
Inte heller jag fick läsa om Anders Fjellner i skolan. Men tidigt visste jag att Anders Fjellner var min förfader och vi satte ofta blommor vid hans gravsten på Sorsele kyrkogård. Hemma i bokhyllan fanns Bo Lundmarks gedigna Anders Fjellner – samernas Homeros – och diktningen om solsönerna.
När jag började släktforska som 16-åring ville jag förstås veta mer om Anders Fjellners förfäder. Kyrkobokföringen i Härjedalen vid tiden är snårig och luckorna är många. Det var svårt att komma vidare i kyrkböckerna. Men plötsligt, efter 27 års släktforskning, dyker det upp en avlägsen släkting på Facebook. Hon är uppvuxen i Härjedalen, har släktforskat i många år och är faktiskt släkt med mig.
Vanja Torkelsson, som min släkting heter, berättar att Anders Fjellners farfar hette Jon Nilsson. Tanken svindlar. Äntligen har jag ett namn på min morfars farfars farfars far!
Farfadern Jon Nilsson spelar en mycket viktig roll i den unge Anders liv. Det är nämligen farfadern som berättar sägnen om Soldottern Peije (peive) neitä. Soldottern var enligt farfadern den som tämjde vildrenens kalvar. Hon var också den som först mjölkade renen. Vi har alltså anledning att vara Soldottern evigt tacksamma!
Anders Fjellner fick möjligheten att studera, han kom till Uppsala och läste teologi. Det var i Uppsala som Fjellner träffade på en student från Finland som hette Carl Axel Gottlund. Denne var fångad av att samla sitt folks sagor och sägner. Hos Anders Fjellner väcktes en tanke: ”Vi samer bär också en rik skatt av sägner, sagor och myter. Dessa vill jag göra tillgängliga i diktform.”
Anders Fjellner får tjänst som missionär i Jukkasjärvi och Karesuando, långt från Härjedalen. Så småningom blir han prästvigd. En dag kommer Anders till den nordligaste samebyn Könkämäs viste i Dolpi. Det sägs att det var här han träffade sin blivande hustru Christina första gången. Hon tillhörde släkten Päivadtj, vilket betyder ”lilla solen”. I ett brev till släktingar i Härjedalsfjällen skriver han 1837: ”Jag har funnit Solens dotter och hon står inte sagans efter!”
Sägnen som farfar Jon berättat, inspirationen från studiekamraten Carl Axel och – inte minst – hans alldeles egen sångmö Christina… Anders Fjellner väver ihop allt detta i ett slags samiskt epos kallat Peiven Parneh – Solens söner. Här följer ett kort utdrag:
Sagor säga, sägner mäla:
nordanom den fasta stjärnan,
västvart bortom sol och måne
är vart stenblock guld och silver:
ärilstenar, sänkestenar –
guldet glänser, silvret skimrar,
fjällflåg spegla sig i havet,
solar, månar, stjärnor stråla
le mot sina spegelbilder.
(Anders Fjellner 1849,
översatt till svenska av Björn Collinder 1953)
När delar av texten publicerades väckte det genast uppmärksamhet. De offentliggjordes i Post- och Inrikes Tidningar, S:t Petersburger Zeitung och Helsingfors Morgonblad. Anders Fjellner blev också känd över ett stort område av Sápmi, vilket var ovanligt på den tiden.
Med sitt epos Peiven Parneh gav Fjellner samiskan en litterär status. Han inspirerade också många efterföljande. Däribland var Isak Saba, som var samisk stortingsman i Norge. När Saba skrev dikten som blev den samiska nationalsången 1906 var han tydligt inspirerad av Anders Fjellners text.
När den samiska flaggan skapades 1986 av Astrid Båhl från norska Troms kom också inspiration från Fjellner, när han skriver om samerna som solens döttrar och söner. Dessutom har Fjellner inspirerat den framväxande samiska teatern. Arvet från Fjellner lever vidare i nya former, även om Nationalencyklopedin tiger om hans verk.
Anders Fjellner blev 1842 utnämnd till kyrkoherde i Sorsele. Flyttrajden från Jukkasjärvi till Sorsele var äventyrlig och 70 mil lång. Kyrkoherden färdades som sina fäder – med ren! Kyrkoherdegården i Sorsele på Fjellners tid var något av kulturcentrum. Vid matbordet talades nordsamiska, sydsamiska, svenska och även tornedalsfinska.
Fru Christina Fjellner hade till vardags ett hushåll på närmare 20 personer. Dessutom stod kyrkoherdegården öppen – till exempel om något barn bland flyttsamerna insjuknat fanns det alltid möjlighet att bo en tid hos Fjellners.
Anders Fjellner var också praktiskt lagd och timrade eller underhöll en mängd byggnader på Sorsele prästbord. Han deltog aktivt i byggandet av en nuvarande kyrkan i Sorsele. Sin gravsten tog han själv ut vid Nalovardo. Hans söner fraktade stenen ner till Sorsele, där den restes på hans grav.
Söndagen den 20 juli 2014 invigdes i Sorsele en minnessten över Anders Fjellner. Minnesstenen är placerad vid Vindelälven, intill en tall med yvig grenkrona. Trädet kallas Tänkartallen. Det berättas att Anders Fjellner brukade klättra upp i tallen för att skriva dikter och predikningar.
MARCUS BRÄNNSTRÖM
barnbarns barnbarnsbarn till Anders och Christina Fjellner