Med den traditionella duodjin som grund

Anders Svonni hade, tillsammans med de tre andra gesällerna Elsa Labba, Sara Labba och Sanna-Marja Tuorda, en gemensam utställning under marknaden.

För åtta år sedan var han en av duodjieleverna på skolan, trots att han egentligen inte hade några planer på att bli slöjdare.

– Jag hängde mycket hos min kompis Nils Johan Labba som var duodjilärare i hårdslöjd på Samernas. Jag tyckte det verkade kul med slöjd och han peppade mig att söka.

Visserligen har slöjden alltid funnits runt omkring, säger Anders. Hans pappa och pappans kusiner var slöjdare och Anders slöjdade en del när han gick sameskola. Men han har aldrig sett det som ett karriärsval.

– Jag vet inte varför, men jag var omgiven av den äldre generationens slöjdare och jag tänkte att det är någon man bara kan.

Man kan välja att gå ett eller två år på duodjilinjen. Anders blev pappa i samma veva som han pluggade och valde att bara gå ett år och istället, som han säger, ”maxa” tiden han pluggade.

Utbildningen är lärarhandledd, men många som pluggar där slöjdar gärna också efter skoltid.

– Jag minns att vi blev tillsagda att sluta slöjda på kvällarna och gå hem, säger han och skrattar.

Efter året på Samernas började han fundera på att gå lärlingsprogrammet. Återigen smiddes planer med vännen Nils Johan som kunde fungera som handledare eftersom han hade en mäster i duodji. Tillsammans gjorde de en ansökan till Sveriges hantverksråd och Anders gick som lärling under två år.

Därefter har han fått gesällbrev i duodji, vilket också är en del i utbildningen. Det är Anders lite blygsam med.

– På daglig basis betyder det inte jättemycket, men diskuterar man duodji med storsamhället så är det ett bevis på att jag kan duodji.

Slöjdandet går upp och ner för Anders. Just nu, säger han, är det familjelivet som tar mycket tid, men han försöker slöjda i den mån han hinner.

– Det som är så bra med duodji är att man kan välja att ha det så i perioder. Man behöver inte ge tusen procent hela tiden.

Det är också till viss del inspirationsstyrt, säger han. Hur man väljer och producera duodji spelar också in.

– Förut jobbade slöjdare främst med att slöjda de alster man ville och sedan sålde man. Idag handlar det mer om att slöjda det folk vill ha och ta emot beställningar. Det blir lite mer produktion och är inte lika roligt.

Det går att försörja sig som slöjdare, säger Anders. Allt handlar om hur man planerar och vilka inköp man gör. Men det är också ett yrke som är fördelaktigt att kombinera med andra jobb.

– Nils Johan har lärt mig att se till att ha minst en utställning varje år. Det har jag klarat att hålla sedan 2018, förutom ett avbrott under pandemin.

Anders planer framåt är att försöka ha fler slöjdprojekt som han själv vill göra.

– Sedan kommer det alltid finnas perioder där man slöjdar mer och mindre, men jag kommer aldrig att sluta slöjda.

Slöjdutbildningen startade 1974 och rektor Matilda Burman säger att en viktig del av den samiska kulturen är duodje.

– Jag tänker att utbildningen kom till för att det skulle finnas en plats för att bevara och utveckla traditionell kunskap.

För att kunna utveckla sig behövs en grund, säger hon.

– När det gäller duodje har våra liv ändrats och alla samer lär sig inte allt hemifrån som man gjorde tidigare. Det handlar inte bara om kunskap men också om identitet och stolthet och här finns en plats där man utvecklar sitt hantverk samtidigt som man lär sig om sin historia och utvecklar sin identitet

Det är många studenter som gått duodjeutbildningen på Samernas utbildningscentrum och många av dem som numera är etablerade slöjdare, i hela Sápmi.

– Samernas utbildningscentrum står för tradition, kunskap och kvalitet och skolan är också en viktig mötesplats för slöjdare och andra samer i det samiska samhället. Det är den traditionella kunskapen som är viktig. Vår uppgift är inte att förändra duodje, vi ska utbilda människor så de kan gå vidare med duodjen – med det traditionella som grund.

TEXT KATARINA HÄLLGREN

FOTO CARL-JOHAN UTSI