Moa Backe Åstot lever för skrivandet

Moa Backe Åstot har alltid skapat berättelser. När hon var barn och inte lärt sig skriva än ritade hon berättelser. Sedan berätta Moa för sin mamma vad hon skulle skriva till bilderna.
– Berättandet och skrivandet har alltid funnits som en hobby. När jag började skriva var det mest för att det var roligt att hitta på historier. I tonåren började jag skriva på ett annat sätt och då handlade det mycket om att uttrycka känslor och funderingar och saker som jag såg i min omgivning. Från att först bara hittat på spännande berättelser blev det mer personligt och sedan har det fortsatt, berättar Moa.

För några år sedan valde Moa att plugga skrivande på Jakobsbergs folkhögskola. Det, säger hon, var avgörande för att skriva det första bokmanuset som blev Himlabrand. Karaktärerna fanns redan hos henne, men processen med att förädla skrivandet och få feedback var oerhört värdefullt, berättar Moa.

Debutromanen Himlabrand som gavs ut 2021 handlar om Ánte som är renskötare och blir förälskad i sin bästa kompis Erik. I Moas andra bok Fjärilshjärta som kom i våras får man följa Vilda som är same, men blir ifrågasatt av sin omgivning för att hon bland annat saknar samiskan. 
– I början av en skrivprocess har jag ingen bestämd idé. Det är mer en känsla av här finns något spännande. Så här i efterhand kan jag se att båda böckerna har temat identitet på olika sätt. Hur folk förväntar sig att andra ska vara.

Ingen av berättelserna skildrar Moas egen identitet, men hon säger att hon ändå hämtat en del inspiration från sig själv. 
– Frågor som vad innebär det att vara same, vem är riktig same? Också hur andra ser på en och hur man ser på sig själv, sådant som man funderar på i tonåren. Det är intressant att undersöka och något som man kan gräva mycket i.

De böcker som Moa skrivit hittills riktar sig till ungdomar och unga vuxna. Det var inget medvetet val från hennes sida, utan föll sig snarare naturligt eftersom hon var tonåring när hon började skriva på sina bokmanus.

Ann-Helén Laestadius, som numera är Moas författarkollega, har varit en stor inspiration för Moa.
– Jag var i precis rätt ålder när bland annat SMS från Soppero kom. Jag lånade hennes böcker och tyckte de var så himla bra. De inspirerade mig i min vardag och det var så fint att läsa om samer.

För Moa är det viktigt att lyfta fram den samiska kulturen i sina böcker, av flera anledningar.
– Det är så viktigt när man är barn och ungdom att hitta något att spegla sig i. Det är viktigt för människor att känna igen sig.

Och, säger Moa, de som inte kan relatera till det samiska kan lära sig något nytt och se ett annat perspektiv som man inte är van vid, vilket hon säger att hon får höra av läsare.

– Det är fint att de lär sig, men det är också obehagligt att så många inte kan något om samer. Det är fler än vad man tror som inte känner till den rasbiologiska historien eller om de orättvisor som finns gentemot samer.

För Moa är det framförallt viktigt att samiska barn och ungdomar ska känna igen sig i hennes böcker, utan att hon ska behöva förklara minsta detalj.
– Jag skriver inte för att utbilda och lära ut om samer, men förr eller senare behöver man tänka på hur mycket man ska förklara i böckerna. Samtidigt vill jag ge en rättvis bild och inte riskera att bli missförstådd.

Moa har alltid tänkt att hon i första hand skriver för sin egen skull, för att ganska långt in i en manusprocess anpassa berättelsen till just en bok.

Det, säger hon, var lite svårare med den andra boken Fjärilshjärta, eftersom det fanns förväntningar hos läsarna efter den första boken. 
– Med första boken var det inte uppenbart att jag var författare och då fanns inget att jämföra med.

Idag försörjer sig Moa som författare, och pluggar lulesamiska på halvtid. Att hon lever sin dröm blir lite mer på riktigt när hon säger det högt.
– Jag har länge drömt om att bli författare, men jag tror inte jag riktigt har hunnit stanna upp och ta in vad som hänt eftersom det gått väldigt fort. Men jag är ju författare och har nått den drömmen. Jag har faktiskt inte tänkt på det så. Det känns häftigt och väldigt lyxigt nu när jag tänker på det, att jag faktiskt jobbar som författare.

Under hösten har en stor del av tillvaron bestått av författarsamtal, den delen som gör att hon kan försörja sig i sitt författarskap. 

Hon har karaktärerna och en känsla som så småningom ska bli en tredje bok.
– Jag är i början av processen så jag kan inte just nu säga vad den ska handla om. Det är en spännande plats där lite vad som helst kan hända. Jag ser fram emot att i november-december  låta berättelsen äga mig, djupdyka i och utforska den. Jag hade nog tyckt det varit tråkigt om jag vetat hur berättelsen ska börja och sluta. Det finns både för- och nackdelar med det, men för mig gör det skrivandet roligt och spännande.

KATARINA HÄLLGREN