"Det pågår en kvävning av oss samer"

Hennes far var mellanson i en familj med tre söner och en dotter, i en renskötande familj i Gabna sameby. Fadern och ett par andra samiska ungdomar från Giron (Kiruna) flyttade till Stockholm för att studera i stället för att på heltid arbeta inom renskötseln. Flytten berodde både på äventyrslust och att hans äldsta broder drev vidare familjens renskötselföretag.
På KTH utbildade han sig till civilingenjör och hade i många år ett stort engagemang i urfolksfrågor, bland annat med uppdrag för Samerådet och Sida. Karin Kvarfordt Niia växte upp i Stockholm och med en fot i renskötseln. 
Som barn följde hon med sin áhkku, sina farbröder och andra släktingar till renskogen, hon lärde sig mycket av dem, och även av andra äldre personer i närheten.

Nu när hon återvänt till sina hemmamarker i Gabna sameby i Giron kommun oroas hon över om det kommer finnas renskötsel när hennes barn växer upp.
– Det pågår en kvävning av oss samer. Av vår framtidstro, och av vår tro på att vi är värda någonting. Renbetesmarkerna försvinner, de blir mindre och alltmer fragmenterade. Renarnas kondition blir sämre, avelsbasen blir sämre, de får färre kalvar och de som föds överlever inte på grund av alla störningar och då blir kalvarna ännu färre, det är ett lutande plan. Det är psykiskt tungt för väldigt många.

Under ett antal år samordnade Karin Kvarfordt Niia regeringens minoritetspolitik inifrån Regeringskansliet, samtidigt som hon praktiserade språkrevitalisering i den egna familjen genom att aktivt ta tillbaka språket och göra sina egna barn till förstaspråkstalare. Hennes pappas första språk var samiska, men han, liksom andra i hans generation, hade bara möjlighet att delvis föra språket vidare till sina barn.
– Jag talar inte samiska med vuxna mer än nödvändigt, men däremot med mina och andras barn. Språken är en daglig kamp för mig, och jag hoppas att en dag kunna använda det bekvämt som mitt gollegiella, mitt guldspråk. Språk och markrättigheter är samtidigt intimt förknippade. När markerna försvinner från oss försvinner också språket.

I sitt arbete med samiska frågor har hon blivit utpekad som jävig eftersom hon själv är same.
– Kritiken har inte direkt kommit internt i Regeringskansliet men av andra aktörer, samtidigt borde den vara enkel att avfärda. Vem vill anställa en tjänsteperson till att arbeta med jordbruksfrågor som inte har kunskap om jordbruk?

För nio år sedan lämnade hon Stockholm och flyttade hem med sina tre barn till Rensjön, drygt tre mil nordväst om Kiruna. Men egentligen har hon aldrig tagit ett steg bort ifrån Sápmi, säger hon, hon har bara råkat ha en bostad i Stockholm.
– Det har alltid varit naturligt för mig att ha livet på flera platser.

Eftersom hennes sambo bedriver renskötsel i Tärnaby är de en rörlig familj. De är alltid på väg, säger hon. Karin har renar och sitter även i styrelsen för Gabna sameby som nu står inför ännu en stor utmaning. Denna gång handlar det om liv och död för renskötseln.

I januari i år höll LKAB en uppmärksammad presskonferens där man berättade om ett fynd på en miljon ton av så kallade sällsynta jordartsmetaller, det största i Europa enligt bolaget. För Gabna sameby vore det katastrof om LKAB realiserar gruvplanerna. Då delas samebyn i två, och den förlorar den sista biten mark som förbinder årstidslanden mellan väster och öster.
– Vi har bara ett litet smalt markområde kvar, bakom Loussavaara där skidbacken är nu, mellan Torne älv och Kiruna stad. Och i det smala stråket vill de etablera ny gruva. Där finns idag renarnas sista möjlighet att ströva själva och följa sin inre kompass som har lett dem rätt sedan urminnes tider, långt innan Kiruna kom till. Om LKAB utvidgar blir det slutet för vår traditionella renskötsel.

Statens förevändning att arbeta grönt och bryta EU:s beroende till Kina och Ryssland ger samebyn inte mycket för.
– Vill man arbeta grönt och hållbart borde man förstås återvinna de mängder gruvavfall som redan ligger och tar en massa plats på de gigantiska gråbergsupplagen och i gruvdammarna. Men då får de inte tillgång till ny järnmalm, för det måste de öppna den nya gruvan och skära av vår sameby, de så kallade sällsynta jordartsmetallerna kommer bara att bli en biprodukt, säger Karin.

Listan på de intrång statens gjort på samebyns marker de senaste 130 åren är lång.
– Det kan låta som att vi är emot samhällsutvecklingen, men det handlar om att intrången får ske ohämmat och att vi förutsätts flytta på oss från våra marker. Ett statligt bolag borde ha högre ställda krav på sig.

Den internationella kritiken Sverige fått från bland annat EU för behandlingen av urfolket samerna får inga konsekvenser eftersom den inte är rättsligt bindande.
– Det finns inga sanktioner förknippade med kritiken, den är bara en markering. Visst har den en viktig funktion, men markfrågor har alltid med resurser och ekonomi och stora industriella intressen att göra, och om man väger de intressena mot den internationella kritiken så väger den väldigt lätt hos politikerna, säger Karin Kvarfordt Niia.

Vi måste avsluta den här intervjun som gjorts på videolänk mellan Östersund och Kiruna. Karin Kvarfordt ska snart i väg på ett möte om LKAB. Det går åt mycket tid till organisering och förberedelser för att i någon mån kunna svara upp mot alla bolag som vill åt den samiska marken.
– Vi måste hela tiden spela på en planhalva som vi inte har varit med om att rita upp. Detta trots att det handlar om samisk mark där vi har all rätt att leva och utveckla våra näringar, vår kultur och vårt språk. Det är väldigt orättvist och inte värdigt ett land som Sverige som säger sig värna mänskliga rättigheter, säger Karin Kvarfordt Niia.

MALIN NORD