Gränser genom Sápmi

Den första renbeteskonventionen slöts egentligen i samband med gränsdragningen 1751 mellan Sverige och Norge. Enligt den så kallade Lappkodicillen skulle de renskötande samerna även fortsättningsvis ha möjlighet att korsa den norsk-svenska gränsen. Mot en liten avgift skulle de samtidigt ha rätt att nyttja land och vatten i det andra landet på samma villkor som det landets egna medborgare. Detta gällde både bete, jakt och fiske i hav och insjö.

År 1809 skiljdes Finland från Sverige och blev ett storfurstendöme under den ryska tsaren med nya gränser. Norge, å sin sida, skiljdes från Danmark 1814 och tvingades in i en personalunion med Sverige. I början av 1840-talet tillsattes en gemensam svensk-norsk kommission som skulle utvärdera och föreslå ändringar i Lappkodicillen. Norge ville, så långt som möjligt, begränsa de renskötande svenska samernas renbetesrätt. De ville också genomföra stränga kontroll- och ersättningsbestämmelser. Kommissionen enades 1844 om att kodicillens rättigheter skulle begränsas, men i praktiken skulle det dröja länge innan de nya bestämmelserna genomfördes.

Den negativa norska hållningen på den tiden hörde i hög grad samman med jordbrukskolonisationen av delar av Nordnorge. Även rasistiska och kolonialistiska åsikter hade börjat göra sig gällande. Bland annat blev de renskötande samerna i början av 1840-talet kallade "vildar". Enligt en tidningsartikel behandlades de norska jordbrukskolonisatörerna mycket värre av de svenska renskötande samerna än den behandling som kolonialister i övriga världen fick utstå från ”vilde urindvaanere”.

År 1852 stängs gränsen mellan Norge och Finland. Det blev förbjudet att flytta med renarna över den gränsen. För renskötselsystemen på hela Nordkalotten var gränsspärrningen en katastrof. Ett tydligt exempel är den stora utflyttningen av renskötande samer från Kautokeino i Nordnorge till svenska Karesuando under 1850-talet. Dessa samer fortsatte att nyttja vinterbetesmarkerna i Finland, men nu som svenska undersåtar. För att få slut på svenska samers användning av finska betesmarker bad de finska myndigheterna den ryska regeringen att spärra gränsen mot Sverige. Till en början fick man inte gehör för detta, men år 1889 stängdes även gränsen mellan Finland och Sverige för överflyttning med renar.

Därmed blev även den svensk-finska gränsen ett hinder för den samiska gemenskapen inom renskötseln. Följden blev att en del av de Kautokeinosamer som hade skrivit sig i Karesuando, återvände till Norge. Det gränsöverskridande renbetet blev sedan en av de svåraste frågorna i samband med unionsupplösningen 1905 mellan Sverige och Norge. Norge ville bli kvitt Lappkodicillen och de svenska samernas renbetesrätt. De norska kraven avvisades och Norge fick i princip acceptera att kodicillen inte kunde sägas upp.

Den bittra dragkampen i renbetesfrågan fortsatte. Först 1919 lyckades parterna enas om en renbeteskonvention. Med den begränsades de svenska samernas renbetestillgång i Norge starkt. Detta ledde till en svår situation i de nordligaste renbetesområdena i Sverige. Betesmarkerna räckte helt enkelt inte till och den svenska staten ingrep i perioder genom att mer eller mindre tvinga renskötande familjer att flytta söderut.

Renbeteskonventionen reviderades 1949, utan några grundläggande ändringar. I 1972 års renbeteskonvention gjordes däremot stora ändringar som ytterligare inskränkte de svenska samernas renskötselrätt i Norge. Den skulle gälla i fyrtio år. Under flera år förhandlade Sverige och Norge om en ny konvention. Konventionen förlängdes först men eftersom förhandlingarna inte ledde till enighet meddelade Sverige våren 2005 att man ansåg att grunddokumentet, Lappkodicillen, tills vidare gällde för den gränsöverskridande renskötseln. Norge införde då istället en egen lag, som bestämde att svenska samers rätt i Norge endast gällde inom de områden som 1972-års konvention fastställt.

I februari 2009 presenterade den dåvarande förhandlingsdelegationen ett förslag som emellertid aldrig trätt i kraft på grund av det starka missnöjet från samisk sida. Under 2012 togs ett samiskt initiativ att försöka lösa dödläget. En arbetsgrupp med samiska representanter från både norska och svenska Sametinget och rennäringsorganisationerna på både norsk och svensk sida fick tillåtelse att arbeta fram ett samiskt förslag som med visst förbehåll antogs av båda sametingen i slutet av 2013. Förslaget till en ny renskötselkonvention, med möjlighet att skapa enskilda avtal som lösningar mellan de samebyar och renbetesdistrikt som ännu inte är överrens, ligger nu på de båda regeringarnas bord.