Foto:Tor Lundberg Tuorda

Koloniseringen av Sápmi

Kolonisation är när en stat tar ett område som man inte äger i besittning. Kolonisation innebär ofta ett maktövertagande som inte är begränsat till land. Det handlar om en ojämn maktfördelning där kolonialmakten underordnar folket som lever i området. För samernas del har det traditionellt samiska området blivit koloniserat - av Sverige, Norge, Danmark, Finland och Ryssland.

Trots skattskrivning och tvångskristnande betraktades samerna som oberäkneliga av svenska staten. Deras rörlighet som nomader var hotfull och de kunde inte säkra statens anspråk på territoriet i norr. För staten fanns då bara en utväg: svenska bönder borde ﬂytta till ödemarken och odla upp den. En jordbrukande, bofast befolkning, visste man var man hade och gjorde att man kunde hävda territorialrätt till landet. Intresset från svenskarna för att ﬂytta norrut var dock svagt.

Den kolonisationsprocess som inleds på 1300-talet uppmuntras av Gustav Vasa och av kungarna på 1600-talet. Under 1600-talet är Sverige ständigt i krig, särskilt mot de nordiska grannländerna och skattetrycket på samerna ökar. När silver upptäcks i Nasafjäll uttrycker kronan förhoppningar om att Norrland ska bli Sveriges Västindien, en alldeles egen koloni som ska ge nya resurser till ett kungarike som har dålig ekonomi.

”Jag behöver ingen koloni – jag har ju Norrland”
Rikskansler Axel Oxenstierna (1583-1654)

Samerna drivs både norrut och västerut. Det uppstår ibland konflikter mellan nybyggare och samer om fiskerätt och betesmarker. På 1700-talet vinner samer, men på 1800-talet får oftast nybyggarna rätt i tingsrätten, eftersom de är bosatta och odlar marken, vilket anses vara mer värt. Då hade kolonisationen fått ny styrka. Det är födelseöverskott och brist på jord och människor söker nya försörjningsmöjligheter. Teknikutveckling och bättre kommunikationer gör att man enklare kan utvinna eftertraktade naturtillgångar som silver, järnmalm, vattenkraft och skog.

Kolonialstaten rättfärdigar övertagandet av land och naturresurser genom attbeskriva samerna som primitiva vildar som är dömda att gå under. I rasbiologins spår ses samerna som ett lägre stående folk som behöver kontrolleras och styras av majoritetssamhället för sitt eget bästa.

Herman Lundborg som grundade det rasbiologiska Institutet i Uppsala 1922,skrev redan 1919:

”...det är självklart att svenskarna, såsom förhållandena gestaltar sig i nutiden, ej längre kunna stå till svars med attlåta Lappland nu som förr ligga nästan i händerna på ett fåtaligt nomadfolk. Riketsvälstånd och säkerhet fordrar ett bättre tillvaratagande av naturrikedomarna i enna del av landet. Dessa rent svenska intressen gå mången gång i en annan riktning är nomadernas. Det blir då de senares lott att ge vika.”

I vår tid gäller kampen de arktiska områdena. Många länder är intresserade av de naturresurser som finns i och under havet och i fjällkedjan. Utländska bolag söker efter malmfyndigheter och får tillstånd att provborra i känsliga områden. Allt detta sätter stor press på det samiska samhället och särskilt på de familjer som lever av renskötsel och andra traditionella näringar och känner att deras livsunderlag gungar under fötterna.

Sverige räknas inte som något ”riskland” när det gäller mänskliga rättigheter och det finns inga etiska riktlinjer som innebär att särskild hänsyn ska tas till urfolket samerna. Inte heller har internationella överenskommelser ännu införts i svensk lagstiftning i någon större utsträckning.
Att Sverige har en kolonial historia är överraskande för många. Det första steget är att bli medveten om vad som faktiskt har hänt och lära sig mer om samernas och Norrlands historia.

Litteratur

Stulet land. Svensk makt på samisk mark. Författare: Lundmark, Lennart
Ordfront 2008. ISBN: 9789174419870

Tusen år i Lappmarken
Författare: Tomas Cramer och Lilian Ryd
Ord och visor förlag ISBN: 9789186621308

Lappmarksplakatet

Hur skulle man då bära sig åt för att locka nybyggare norrut?

Lösningen blev Lappmarksplakatet som kom 1673. Där stadgades att den som bosatte sig i lappmarken skulle få 15 års skattefrihet och slippa gå ut som soldat i krig.
Det sistnämnda var säkert inte ett dåligt löfte, för vid den här tiden låg Sverige ofta i krig. Eftersom samernas bidrag till statskassan ansågs som väsentligt, stadgades att nybyggarna inte ﬁck störa samerna i deras näringsutövning och inte heller ta upp mark på deras lappskatteland, utan bara på sådant land som ansågs som obrukat.

Lappmarksreglementet

Så småningom förstod man från statligt håll att det var nödvändigt att klarlägga näringsfördelningen mellan nybyggare och samer.

1749 kom därför lappmarksreglementet. I det fastslogs att nybyggaren i första hand skulle ägna sig åt odling och kreaturshållning. För att han inte skulle inkräkta för mycket på samernas näring, skulle han inte ägna sig alltför mycket åt jakt, däremot hade han rätt att ﬁska i de samiska ﬁskevattnen. Jakt- och ﬁskerättigheterna sträckte sig i en halv mils radie runt nybygget, men slåtterängarna ﬁck innehas på längre avstånd. Nu öppnades nybyggesrättigheterna även för samerna.

De styrande ansåg att samer och nybyggare utan problem skulle kunna leva sida vid sida, eftersom de skulle idka olika näringar. Samerna skulle leva på jakt, ﬁske och renskötsel och nybyggarna skulle leva på odling och boskapsskötsel. I verkligheten gick det inte att livnära sig enbart på odling i det karga klimatet.